TENNISSPELAREN

70-talet

Det är tenniskväll.

Kattegat ligger därute
och bollar med sandkorn mot strand;
ett efter ett
fångar strandens nät sin vinst.

Vattnet fogar sig följsamt,
när vinden driver ljudet
från lätta forehandslag i vinden.
Solen pressar ögonen,
och gör det bländande svårt att smasha.

Hotell Strandbaden lägger ut tennisbanor
framför det sommarvarma havet.

Det är skönt att känna
backhandsslagets naturliga rörelse:
förberedelse, tillslag, uppföljning.

Någonstans i minnet lever
Percy Rosbergs visningsslag,
som om det förflutna ständigt måste upprepas.

Träningsråd vilar tungt i den nötta svingen
och den precisa bollkontakten alltmer nödvändig.

Det förflutna finns i nuet,
som en återkommande vit tennisboll med fjädrande lätthet,
medan entoutcagruset trampas upp
och suger sig in i vit bomull.

Tennisspelaren nöter baslinjen,
hårdnackat som en ihållande Borgfeber.
Den vita bollen stryker förbi
som i en lätt ”wimbledonsusning”.


Allt medan publiken svetta i solljuset.