Vid lägereldens förföriska ljus

- om Dan Andersson

De öppna skyars ljusa stråk
stiger ur myrens dunkla gömsle;
ler i utsatt, nära skog
en skönhets inre dröm,
där hus med timrad rygg,
bär minnes liv och möda.

Det sover i andens rike
ett barn med mjuka händer.
I den öde rymden,
lyser ett bortom och nära,
som alltid finns;
en röst så tydlig,
som sången om marken och gräset
om timmerkojans eld
och milans envisa glöd.

Låt oss le och dansa,
låt dagarna vandra ut
över myrens tåliga dimmor,
för att läggas stilla till ro
i en ensam natts
lek av "tiggare och gud".

En aning om tidlös oro,
om sökandets tankar
under den böljande rymden;
poesins mystika gräs,
som växer med regnets eller solens
förlösande skugga och ljus.
Tröstens ord och tystnadens träd
reser en mäktig krona
under himlens förundran och tro.

Kärleken växer.
Den bor under skyar av hopp
och bärs genom himmelska salar
av en tuva, ett gräs, ett strå
som okuvligt lever
vid lägereldens förföriska ljus.

Hans-Evert Renérius